Nilsvallen och den mytomspunna Vakomansbacken
Nilsvallen är tidigt bebyggd och åtminstone vid mitten av 1600 talet hölls här Landsting och Häradsting. Före avyttringen så räknades Nilsvallen till Byn såsom hemmanet nr 18.
1 km öster om Nilsvallen på Norra sidan av Landsvägen finns en kulle som benämns “Vakomansbakken” denna sägs fordom varit en lekplats för omgivande bygders ungdom, i en länsmannarapport till Landshövdingeämbetet i Gävle av år 1791 så berättas följande sägen om denna plats.
I äldre tider så var här en samlingsplats mellan Sveg och Älvros, en halv mil ytter om Svegs Kyrka dit bägge socknarnas ungdom gick för att hålla midsommarvaka, natten före midsommardagen. Där hade de byggt en stuga som de dansade i.
En gång om midsommarnatten så kom en okänd kvinna till dem och begärde att i dansen få gå med ungdomarna.
Hon dansade så fint, eller “Geschwint” som det står i skrifterna så de närvarande också fick ett så stort begär av dans så att de inte kunde sluta och de dansade hela natten.
Kvinnan sa till ungdomarna att det ej var angeläget för dem att gå till kyrkan.
De dansade ända tills dess att klockorna ringde en andra gång.
På plats fanns en person som studerat händelsen och förstått att kvinnan ej var av mänsklig art och sa till henne att “draga sin färde och draga rumpan efter sig”
Då for kvinnan iväg och tog taket och halva huset med sig, ungdomarna på plats vart häpna.
Sedan detta så blev där ingen samlingsplats att vaka midsommarnatt mera och huset ruttnade till slut bort.
Denna åldriga sägen levde länge och en variant utpekar Vakomansbacken såsom den äldsta gudstjänstplatsen i denna ort.
I den första kristna tiden skall folk från omgivande bygder, såsom Älvros och Överhogdal m.fl. ha samlats här tillsammans med Svegarna för andaktsövningar.
Senare så började man att fira bröllop och andra festligheter och med detta följde enl. skrifterna “rusande drycker och ett o-ordentligt leverne”, vid ett sådant tillfälle skall det ha dragits dit oknytt enl. ovan nämnda sägen.
En gång hade prästen Anund varit till Älvros, han skjutsades av en Härdaling (Härdöl).
Då de kom fram till Vakomansbacken så märkte de något underligt som rörde sig i skogen bredvid vägen.
– Si du, Si du sa Härdölen…
Men prästen låtsades som ingenting
– Si du, vö ä dä dan? sa den uppskrämda skjutsbonden på nytt
– Tyst, du är en Ohedning du, var Herr Anunds svar.
Men Härdölen som ej var nöjd med svaret frågade på nytt vad det var som de hade sett vid vägkanten
-Det var väl en Ande, Svarade Herr Anund
– Int var ä n ånd (And, Fågel) int, invände Härdölen, vilken missuppfattat prästens ord, sen fortsatte han med
– Dä va föll n Galt-djävel äll no anne illt
Måhända var här i forna tider något slags gillehus där man samlades på bestämda dagar och dessutom hade man sammankomster där man festade på medförd mat och öl. Möjligt är också att det var en samlingsplats för firandet av de s.k Vakonätterna, sådana är S:t Valbolrgs natt, S:t Botolfs natt och S:t Hans natt.
Under dessa (som det skrivs i skrifter) Plägade förekomma ett otyglat ungdomsliv med dans och varjehanda upptåg. i alla händelser så tycks sägnerna om Vakomansbacken peka mot händelser under Katolsk tid.