Härrö/Hærröö , en av Svegsbygdens äldsta byar, kanske den äldsta. I Fornhandlingar hittar man dock inte byns namn tidigare än 1442, då det skrivs Hærröö och 1564 skrivs det Heröö, 1695 Herrö. I det ofta nämnda Tionderegistret av år 1564 så finns det här 12 skattebönder uppförda.
Båll Gunnarsson, Oloff Henningsson, Siul Suensson, Jöns Gunmunsson, Björn Perssonn, Oloff Jåpsson, Arne Perssonn, Erk Clemetsson, Suen Clemetsson, Hertfred Matzon, Råggie Gunmunsson, Anders Gunnarsson
Gårdar:
nr 1: Väst i Gårn
Nr 2: Opp i stuggun
Nr 3: Jäns-Jöns
Nr 4: Buskan
Nr 5: Smess (Härrö har varit känt för sina goda smeder, av vilka en bott här)
Nr 6: Tur-gårn
Nr 7, Nr 8: Per-Ers
nr 9: Skröders
Nr 10: Tullnärs
Byns namn tycks härleda sig till den lilla holme, kallad Härjåön/Herjåön som låg vid Härjeåns utlopp i Ljusnan (idag tyvärr under uppdämt vatten) på denna holme skall några fiskare som kan anses som de första invånarna i denna trakt haft sina bostäder.
Mitt över från denna plats på den västra stranden började byn byggas och fick då namnet av den första boningsplatsen Härrön/Herrön=Härjåön.
Man kan även se på provinsens ursprungliga namn Heriardal och anta att namnet härleder sig dit.
Man kan även se på provinsens ursprungliga namn Heriardal och anta att namnet härleder sig dit.
Om man tittar på historien enl sägnen och var de första nybyggarna i denna del av landskapet enl. traditionen nedsatte sig så bör man kunna anta att det ej kunde dröja länge innan de sökte sig till nya platser och som erbjöd bättre villkor för livsuppehället än den första bosättningen Sliarosvellir.
Dessa nybyggare kom, enlig vad sagan ( Sagan om Herjulf Hornbrytare) säger som flyktingar och bör då ha tvingats hålla sig undan i de djupa vildmarkerna under en tid och när de började känna sig trygga och bekväma så började de att utforska markerna på andra håll. Vad var då naturligare än att man följde det vattendrag, Härjån invid deras första boplats.
På denna väg kom de ner till Ljusnan med dess gräsrika stränder, fiskrika forsar och lugnvatten som var omgivna av villebrådsfyllda skogsmarker.
De fiskare som kom och först slog sig ned på Härjåön kom då från stambygget och från den nya boningsplatsen vid Ljusnan spred sig sedan odlingen ut till de andra platserna vid samma älv såsom Arnflo, Alrarkælldu (Ulvälla), byn mfl.
Eller också var det så att det kom flera nybyggare från olika håll samtidigt och slog sig ned, vilket torde vara högst osannolikt.
Odlingen hade sin upprinnelse vid stränderna av Härjån, dels upp i dalen vid Slyåns utlopp i Härjån och dels vid dennes utmynning i Ljusnan, varför också en samtidig odling måste antas ha uppstått i och kring nuvarande Lillhärdals Kyrkby vid de sjöar, Hån och Orrmosjön som Härjån genomlöper.
När nu byggden växte och ett gemensamt namn för de spridda odlade orterna började göra sig behövligt, var det naturligt att den egentliga stambygden vid Härjån skulle bli bestämmande för namnsättningen, Herjardal/Heriardal uppkom då som en gemensamhetsbeteckning för de bebyggda orterna i södra och nedre delarna av landskapet och när denna del tidigt blev den mer betydande, kom samma beteckning att omfatta även den Norra eller övre delens bygdelag och Heriardal vart sålunda benämningen på Landskapets samtliga bygder och alltså ett landskapsnamn.
Åter till Herrö…
”Med sina fordom ståtliga byggnader, sitt vackra läge och välmående befolkning så har Härrö varit och är ännu en av Härjedalens mest framstående byar, något i lynne och later tydande på förnämlig härkomst tycker man sig också spåra hos den genuine Härröbonden. Ovanligt många traditioner från äldre tid äro här finnandes” skall det ha sagts om ”Härröfolket” under tidens gång.
Gamla Arvsägner berättar att enstaka främlingar, kallade Pilgrimer som här på orten menas flyktingar slagit sig ned här och i obygden börjat odla.
Den gamla Pilgrimsvägen från Hälsingland gick också här förbi västerut mot Lillhärdalsbygden, på vilken väg dessa främlingar skall ha kommit.
En odling i Forna tider upptagen vid det sk. Grimsberget (Pilgrimsberget) ligger en mil Sydvästut från Härröbyn. En tomtplats skall ha visat sig där fram till början av 1900 tal och på denna skall det ha stått en väldig tall som höggs ned 1846 och användes till spån på nya kyrkans tak.
Mellan denna plats och byn bosatte sig en annan flykting vid namn Enör vid de sk Enörs-högarne. Sägnen förtäljer att Grimsbergets nybyggare och den som bodde på Enörshögarne vart osams så till den grad att den ena slog ihjäl den andra, vilken av dem som slog och vem som dog framkommer ej.
Enl sägnen så ”Sutto” de för nära varandra, ty det behövdes stort utrymme på den tiden för fisket och jaktens skull.
Nedanför nuvarande byn bodde en man vid namn Tordal, efter vilket minnet lever kvar i Tordalshögen eller Tolgärdeshögen, såsom den också benämnes. Denna boplats skall ha blivit öde genom Digerdöden.
1480 omnämnes ett ställe ”Toreass” i Sveg (1498 skrivs det Tordass) som kan vara samma bosättning.
De nu nämnda nybyggena sägs ha varit de första inne på Härrömarkens fastland.
I Härrö bodde en av Svegs äldre Kyrkoherdar, Anund eller Härr Önund som han i folkets mun heter. Det verkar som att Härr Anund varit Pastor i Sveg vid övergången från det Katolska till det Lutherska kyrkoskicket.
Hulphers talar om honom såsom att han är den förste kände kyrkoherden i Sveg och att han levde i början av 1500 talet. Det första är inte sanningen utan flera tidigare kyrkoherdar i detta gäll är numera kända. Det senare verkar däremot stämma ganska bra med verkligheten men att Anunds tjänstetid bör infalla något längre fram eller vid mitten av samma århundrade.
Den här nedan återgivna traditionen om den av Anund uppburna kyrkoskatten (S:t Peters Pänning) tycks visa på att han tjänat i påvekyrkan. Det sätt han även använde skatten tyder på att han kände sig fri från sina förpliktelser till henne, han torde därför få betraktas som den siste katolska och förste Lutherska prästen härstädes.
Beträffande tiden, då han var Pastor i Sveg kan i relation om förhållandena i Härjedalen på Erik XIV:s tid ses att han då måste ha funnits på denna plats. Det sägs att två bönder, en från Härrö och en från Överberg i Herr Anunds Gömmor ute i en mur på hans Hemman, förmodligen stenmuren, funnit en kalk ”Den de dolde och inte visade honom” detta blev bekant för konungens fogde Arvid Svensson, vilken oredligen tog mutor utav bönderna (31 mark) för att de dolt hittegodset och som dessutom själv behöll kalken såsom Hälsingefogden Mats Mickelsson uppdagade vid den undersökning han beordrades göra angående Arvid Svenssons svikligheter.
Herr Anund är Härjedalens förnämsta sagogestalt och vilket minne ännu är levande och friskt.
Han framstår i sägnen som en kraftfull personlighet med ett praktiskt sinne samt att han även skall ha haft Siare-förmågor, framför allt i sista hänseendet så är han ett motstycke till Nordvästra Ångermanlands kyrkliga sagoperson Spå-Härr-Ola.
Herr Anund hade enligt sägnen sin bostad ”väst på berget” där han hade en stor odling, runt odlingen lät han resa en omkring 3 alnar hög stenmur som idag (början av 1900) delvis är raserad men ännu kvarstår och är så vidsträckt att den omsluter fyra av byns nuvarande hemmansinägor, hemmanen nr 1-4. Medel till sitt vittomfattande jordbruk skaffade han genom att han var ”otrogen mot kyrkan” den inflytande kyrkoskatten mm använde han till jordens odling.
Ett minnesmärke av sin driftighet har han också lämnat då han låtit genomgräva den långa smala ö i Ljusnan utanför Herrö by som bar namnet Kyrkön, detta skedde för att bereda kyrkfolket en genare väg till Båtstaden vid norra älvstranden, kanalen kom att kallas Önnhöle (Anunds hålet)
Herr Anund var ”vis” dvs att han såg det osynliga och kunde förutsäga kommande ting eller förespå. Vis hade han blivit på följande sätt.
Under sina odlingar så hittade han en gång en *1 ”Vitorm” om en sådan kokas i en lyckt gryta så bildar sig tre fettstjärnor på spadet, dessa skall förtäras av den som vill vinna den hemliga visdomen.
I det syftet tillvaratog också Herr Anund den skatt han lyckats finna och som det är endast få dödliga förunnat att råka på. Men just då han företagit sig den viktiga kokningen, nödgades han resa bort och pigan sattes att koka ormen med tillsägelse att noga bevaka den tillslutna grytan, nyfikenheten fick dock makt över henne så hon öppnade locket och fick då se de tre stjärnorna.
Hon kom då att tänka på att hon mistat boskapen och att hon nog skulle få kunskap om vart boskapen befann sig om hon tog en av fettstjärnorna, det gjorde hon och Herr Anund fick endast två och blev ej fullt vis.
Hade han fått alla tre så skulle han kunnat veta allting, bla tiden för den yttersta domen.
* 1 Den härjedalska folktrons »vit-orni» är förmodligen de även härstädes någon gång uppträdande larverna av en sorgmyggeart Sciara militaris Norwichi. Dessa skrida, tätt sammangyttra& med varandra, i ett ormliknande tåg fram i skogen ock hava på skilda orter givit upphov till olikartade vidskepliga föreställningar. Om skri-fl, såsom de kallas i Jämtl., säges, att den, sota lyckas komma detsamma så nära, att han kan låta det krypa över sin hand, blir en vis man, särskilt med förmåga att bota sjukdomar genom handens läggande på den sjuke. I Värmlands skogsbygder (Dalby) talar man också om en företeelse, som synes just vara denna, under namnet »vit-orm». Får man fatt den, blir man vis. Det gråglittrande utseendet hos larvtåget, som på grund därav i Jämtl. (Oviken) även kallas säl-skräd (silverskred), kan i så fall ligga till grund för benämningen »vit-orm
Herr Anund profeterade att när Västberget och Östberget byggdes ihop dvs, blev sammanhängande bygd så skulle domen vara nära men tiden kunde han ej bestämt angiva, därför har det sagts, när någon ämnade fälla skog på den mellanliggande trakten att man ej fick hugga där ”för då kommer domen”
Ända tills på sista tiden (slutet 1800 tal) har också de kringboende gått skonsamt fram med yxan på det stället, men nu är man inte längre rätt för domen, nu är skogen borta och odlingen går ihop.
Herr Anund hade sin kyrkväg förbi Äggens by, där stod ett stort lövträ invid vägen, vid ett tillfälle då han for förbi så spådde han att den som högg ned trädet skulle ”få odöd” (Levande död, död men levande) Trädet kom att huggas ned av en bonde på nr 7 i Äggen, Sven eller Svart-Sven som han gemenligen kallades, denne blev också någon tid därefter nedstucken av en Officer David.
Om kyrkan, som på Herr Anunds tid stod på kala slätten förutsade han en gång att ”lövet skulle växa över hennes tak” Vilket så hände och stora frodiga aspar höjde sina kronor över kyrkan.
Han skall också ha förutspått att ett stort slag skulle stå på slätten kring kyrkan och denna användas till stall.
Enligt en annan sägen förutsade han att kyrkan skulle komma att brännas ned och att ena hörnet av hans kista därvid skulle brinna. Denna spådom vill man finna uppfylld, dels genom hälsingarnas fientliga anfall 1536, dels genom den brand som drabbade kyrkan. Herr Anund skall ha legat begraven i kyrkans nordvästra hörn.
Till gården ”Tullnärs” gifte sig under 1690 talet tullinspektören vid Funäsdalens gränstull Mickel Hammar efter vilken gården bär sitt namn.
Såsom ett särskilt minne visas den sk. Storbun, en bod eller ett Härbärge, som tillhört Hammars svärfader, en storbonde vid namn Olof Mattson, där Karl XI hade nattkvarter vid sin resa genom provinsen.
I den förmögna bondens hus skall ej annat än trästop och tennkärl ha ställts fram för konungen även fast bonden hade silver.
Med erfarenhet från den gångna tiden (Balzar fejden bla) att höga herrar ej alltid ringaktade bondens ägodelar, hade Olof Mattson försiktigtvis undangömt sina dyrbarheter.
Det berättas att konungen pekat på den välbyggda, med stort prydligt lås försedda boden och frågat Olof Mattson – Vad har du där?
Bonden fick dåligt samvete eftersom han i boden förvarade insmugglade och otillåtna varor varpå han föll på knä framför Konungen sägandes -Nåd Ers Majestät i tro om att konungen hade fått vetskap om hans smugglerier.
Konungen befallde då honom att stiga upp, sägande – Jag är icke kommen att vara din Fiskal.
Vid avfärden skall han ha tagit en sabel från en av sina drabanter, en karolinsabel och skänkt den till Olof Mattson, denna sabel skall länge ha funnits kvar (kanske än? Någon som vet? // Tassirall)
Olof skall från sin sida velat ge sin högsta gäst ett sista bevis av undersåtlig trohet och gästfrihet, så när konungen skulle stiga till häst så skall bonden ha skänkt en bägare av sitt sirapsbrännvin med orden -Hästfösen, ers majestät.
Konungen skall ha tackat för välmeningen och befallt honom att ge hästfösen åt de medföljande herrarna.
Det kungliga besöket i Härrö är hugfäst även på annat sätt, den täta skogen, genom vilken vägen från Glissjöberg gick ned till Ljusnan vid Härrö döpte man sedan till ”kungsmora”
När konungen i båt for över Älven, sägs roddarna av hövlighet först ha satt bakstammen där konungen hade sin plats mot land, därvid han med munterhet yttrat ”Så plägar man sätta hundar i land, men ej kungar”
Om Tillkomsten av Olof Mattsons för sin tid ansenliga förmögenhet är en sägen att han vid ett Besök i Trondheim, dit han ofta for i handelsärenden, av en Engelsman ha köpt en hel skutlast varor. Lasten skulle avbetalas med ett antal betalningar, men den Engelske köpmannen förliste med sitt fartyg på hemvägen till sitt land och Olof Mattson vart aldrig krävd på skulden.
Så bönder, fän, damer och Herrar från Hærröö – Sträck på er och känn historiens vingslag i er byggd.