Korskällhögen och den argsinte mannen Sven Olofsson
Sven Olofsson föddes 11 feb, 1804 i gården “Buskan” i Herrö, han gifte sig sedan med Sigrid Jönsdotter som var född 26 nov 1804 i Glissjöberg.
De träffades i Herrö där de båda två hade tjänster och efter några års arbete så fick de möjlighet att skaffa eget.
I början av 1830 talet så byggde de sig ett litet torp vid Korskällhögen, beläget mellan Herrö och Glissjöberg, strax intill så hade även Sigrid Jönsdotters syster byggt ett torp.
När de flyttade dit så hade de en dotter, Märet. Därefter fick de ytterligare fem barn varav endast en pojke överlevde. Här levde de tillsammans fram tills dess att Sven knivskar sin hustru och sånär dödade henne.
Sven var svårt Alkoholiserad och var väldigt argsint och hämndlysten medans Sigrid beskrevs som en from och arbetsam kvinna som besatt god kristendomskunskap.
Svens hemska humör hade han ett flertal gånger visat och Sigrid hade flera gånger anmält honom för misshandel men tog sedan tillbaka anklagelserna.
I februari 1841 när han var på väg hem från kyrkan i Sveg så hamnade han i ett bråk med en av sina följeslagare, Svens far försökte att bryta bråket vilket endast gjorde Sven mera uppretad. Han slog ner sin far som blev liggande i ett dike med brutet ben, Sven vandrade vidare och lämnade sin far åt sitt öde.
För detta tilltag blev han dömd till 28 dagars fängelse på vatten och bröd i länshäktet i Östersund samt ett bötesstraff. Han dömdes även till offentlig kyrkoplikt i Sveg, vilket betyder att han inför församlingen under pågående Gudstjänst fick erkänna sin skuld och bekänna sin ånger, vidare dömdes han även till att göra offentlig avbön till sin far.
Man trodde att detta straff skulle ha en lugnande effekt på hans hetlevrade sinne, men så var såklart inte fallet och i februari 1844 var det återigen dags, han knivskar då sin hustru så illa i buken att hon ej skulle ha överlevt om hon inte snabbt kom under läkarvård. Därefter så försökte han att dränka sig själv i Ljusnan, några rådiga personer fiskade dock upp honom innan han lyckades med sin plan.
I Juni samma år stod han åtalad för knivdådet samt ett antal andra förseelser. Domen blev 28 dagar på vatten och bröd samt även Äktenskapsskillnad mellan makarna, Äktenskapsskillnad var en allvarlig dom eftersom att äktenskapet sågs som instiftat av gud och endast fick upphävas p.g.a. synnerligen allvarliga orsaker, vatten och bröd straffet varade från 28 juni – 25 juli.
Sven erkände sina gärningar men poängterade att deras osämja hade funnits i alla år och att den mot slutet övergått till hat och bitterhet, han försökte också lägga över en del av skulden på Sigrid eftersom att han menade att även hon, när hon var drucken försökte att reta upp hans redan hetsiga humör.
Sigrid fick behålla både torpet och vårdnaden om barnen, det yngsta barnet, en son hade tagits omhand av torparen Nils Olofsson i Glissjöberg för att, som det uttrycktes i domböckerna “Ta vård av barmhärtighet”
Inte heller detta straffet hade avsedd effekt på Svens sinne utan fick istället hans vrede och hämndsinne att tillta i styrka.
När han frigavs från häktet efter avtjänat straff så begav han sig genast till Korskällhögen, den första augusti kom Sven fram till torpet, han fann då att det inte var någon där då både Sigrid, Märet och Svägerskan befann sig i Glissjöberg på arbete.
Han bröt sig in via taket och la sig för att vila.
Fram mot kvällningen kom Sigrid och Märet hem, ovetandes att Sven återvänt från sitt fängelsestraff.
Han smög då ut samma väg som han kommit in och gav sig sedan till känna genom att knacka på dörren och gå in till dem.
Avsikten med detta var förmodligen att de inte skulle ha någon reträttväg.
Både Sigrid och Märet blev mycket rädda och försökte med alla medel blidka den bittre mannen, efter att ha givit honom kvällsmat och dryck så gick de till nattvila på höskullen.
När Sven sedan somnat så försökte Sigrid och Märet att smyga därifrån, under deras flykt så vaknar Sven, I Vredesmod fick han tag på en planka som han slog i huvudet på dottern Märet som föll medvetslös till golvet, sedan gick han till attack mot Sigrid, hon fick ett slag i huvudet och föll så illa så att hon ramlade ner för trappen och blev liggande livlös därunder.
Sven antände sedan torpet, förmodligen för att dölja spåren efter sitt dåd.
Han passade även på att tända eld på svägerskans torp, det tilltaget förklarade han med att hon alltid försökt att så split mellan honom och hustrun, han önskade att även hon skulle bli hemlös när nu också han var det.
Han besinnade sig dock och återvände till det brinnande torpet och räddade sin dotter från flammorna, hustruns kropp lät han dock ligga kvar.
När dottern hade piggnat till så hjälpte han henne över Ljusnan och till Herrö där han lämnade henne så att hon skulle komma under omvårdnad.
Blodig och blåslagen togs hon om hand av änkan Lisa Påhlsdotter, hon berättade att hennes far hade kommit tillbaka från sitt straff och misshandlat både henne och modern, hon berättade även att det var hennes far som hade hjälp henne över älven så att hon kunde söka hjälp, vad som hänt hennes mor visste hon ej.
Sven flydde till skogs för att hålla sig undan rättvisan, han skaffade mat genom att bryta sig in i tomma fäbodvallar och plundra dem på förnödenheter, han uppehölls sig även i liten en grotta, som går att besöka än idag.
Det anordnades skallgångskedjor men eftersöket och spaningen gav inget resultat.
Han höll sig undan på detta sätt ända fram till den 30 augusti, då några män som var ute och skar säd såg rök i skogen.
På kvällen begav sig en grupp män dit för att undersöka saken närmare, invid en eld fann de en sovande man med en fäll över sig och en yxa bredvid sitt huvud.
Efter att ha avväpnat mannen så drog de fällen av honom och identifierade honom som den eftersökte Hustrumördaren Sven Olofsson. Den överrumplade Sven förklarade att han under en längre tid tänkt att han skulle anmäla sig till Länsman, men att det inte blivit av.
På vägen till Sveg och rättvisan så passerades de nedbrunna torpen i Korskällhögen. Sven Olofsson pratade hela tiden om att det var Hustruns fel att det slutat som det gjorde.
När de passerat torpet manade han dock människorna att “agta sig för att komma i lika elende med honom” Dessa var de enda ord som visade att Sven kände någon ånger för sina gärningar.
Vid rättegången som pågick under flera dagar höll han sig kall och oåtkomlig.
Sven nekade till att han vänt tillbaka till sitt forna hem för att hämnas på sin Hustru, syftet skulle ha varit att försöka försonas med hustrun så att de skulle kunna fortsätta att leva tillsammans, om inte detta skulle gå så ville han ha med sig lite lösöre och förnödenheter för att klara sig själv framöver.
Att han slagit sin dotter och hustru förklarade han med att hustrun först gått till ett lömskt anfall när han låg och sov. Han hävdade också att det inte var han som tänt eld på hustruns hus utan det var lump som fallit i spisen och orsakat eldsvådan.
När dottern Märet vittnade om sina upplevelser visade han inte några som helst tecken på att det han gjort berörde honom.
Hon förnekade att modern skulle ha börjat slagsmålet. Att det slag som hon fått varit ämnat för modern trodde inte Märet på då de hade stått alltför långt ifrån varandra.
Hon trodde istället att fadern slagit henne ur sans för att hon ej skulle veta vad han tänkte göra med modern.
Märet berättar vidare att hennes Far slagit Sigrid många gånger tidigare. Under moderns graviditet hade fadern tillfogat henne så våldsamma slag och sparkar att barnet föddes för tidigt, den gossen avled bara några veckor gammal.
Beträffande eldsvådan så förnekade Märet att det förekommit någon eld innan de gick till nattvila och avfärdade hela faderns berättelse som påhittad för att framstå i bättre dager.
Svägerskan, Carin Jönsdotters Vittnesmål var inte heller nådigt mot Sven Olofsson. Hon berättade att under de år som de bott grannar hade hon bevittnat hans våldsamma sinnelag. Många gånger hörde hon sin systers skrik av rädsla och smärta, men hon vågade inte ingripa av fruktan att själv bli föremål för Svens vrede, hon försökte att inte lägga sig i deras angelägenheter.
När systern någongång hade beklagat sig för henne så hade hon gett henne rådet att flytta därifrån “än lida en sådan okristelig behandling av sin man” Systern hade dock inte hörsammat det rådet.
Dessa och alla andra vittnesmål talade sitt tydliga språk, Sven Olofsson var en våldsam och obehärskad man som använde knytnävar och andra tillhyggen när det gick hans vilja emot.
Domstolen fann att Sven var skyldig till Mord på sin hustru, misshandel av sin dotter, nedbrännande av hustruns och svägerskans hus, samt inbrott och stöld i ett antal fäbodstugor.
Domen som följde var avrättning genom halshuggning.
Den 9 januari 1846 klockan 12:00 föll bilan som skiljde Svens huvud från kroppen, den som höll i bilan var skarprättaren Anders Lund från Gävleborgs Län.
Enligt sägen så skall Svens sista ord ha varit “Reten icke edra män till vrede”
Enl. Erik J Bergström så skall ett vittne till avrättningen, Jon Eriksson (1835-1922) från Byvallen som hade följt sin far dit. ha intervjuats av Evert Sahlberg, Ljusdals Tidnings lokalredaktör i Sveg under 1920-talet och enl honom så skall Svens sista ord ha varit “är det här jag skall lägga huvudet?” Jon fortsatte att berätta:
Sven hade flyttats från häktet i Östersund till sitt sista nattlogi hos fjärdingsman Per Byström i Byn, Sveg. Efter hans önskan så kom prästen dit på morgonen och tilldelade honom Nattvarden. Skarprättaren Anders Lund hade å sin sida rest från Bollnäs. För honom hade det ordnats en riskoja där han höll sig undan den folkmassa som anlände.
En man från varje hushåll inom Svegs Socken var skyldig att ställa upp med en grov stör för att därmed bilda dubbel spetsgård kring avrättningsplatsen. Det sägs även att det tidigare grävts en grav på den upphuggna sockengränsen, men efter protester av Älvrosbor grävdes en ny inne på Svegs Sockenområde.
Sven fördes fram med ögonbindel, hand- och fotbojor till stupstocken där han kände sig för och yttrade nämnda ord, dock troligen på hembygdens mål.
Strax kom Lund ut och med bilan i ena handen skilde han huvudet från kroppen. Han drog sig sedan tillbaka in i kojan en stund innan han kom ut och återtog bilan.
Under tiden drack en fallandesjuk kvinna av det färska blodet, något som då ansågs vara ett osvikligt medel mot sjukdomen. Sedan liket kastats ned i graven skottades den igen och skådespelet var till ända.
Källor: Erik Modin – Härjedalens ortsnamn och folksägner, Monica Grönlund – Två Byar, Annika Helgasdotter – På toppen, Erik J Bergström, Länstidningen