En liten beskrivning från sekelskiftet 1800/1900 där man beskriver ett bröllop i Härjedalen förr, när man läser detta och ser bilderna framför sig så är det närmast som hämtat från sagorna, en westernfilm, Robin Hood eller serien Vikings… fränt är det i alla fall och man undrar lite över hur länge dessa seder sträcker sig och varifrån som man hämtat dem, sen blir man ganska så sugen på att gå ett ett “gammeltida” Härjedalsbröllop.
Vanligen så firade man bröllop på våren och i Brudgummens hem, men redan under hösten innan så flyttar bruden till sitt nya hem, den här flytten kallades för Björnfärden.
Tidpunkten för Björnfärden skulle hållas hemlig i den mån det gick för att slippa störande uppträdanden från grannar och vänner men allt som oftast så kom denna informationen ut.
När hemligheten spridit sig och dagen för björnfärden kom så samlade sig byns unga män i vägen och med ett ihärdigt skjutande så hälsade man det blivande brudparet, detta kallades att “Skjuta Björnen”
Skyttarna var förklädda och maskerade för att inte kännas igen och de fortsatte med skjutanden ända tills dess att de blev inbjudna till det sk. hemkomstölet.
Om brudgummen nekade dem inbjudan så fortsatte de med oväsendet även efter framkomsten, kläder och andra saker tog de från flyttlasset och behöll som pant tills dess att de som lösen fått förplägning. Som oftast var denna förplägning någon form av alkoholhaltig dryck och något att äta på.
När bruden kommit till sitt hem så inträdde hon genast i en husmoders alla rättigheter samt skyldigheter
Dagen efter björnfärden så höll de trolovade ett gästabud som kallades för “Hemkomstöl”
Detta påbörjades tidigt, redan vid gryningen och räckte ofta långt in på sena kvällen.
Vårtid är bröllopstid
På våren firades bröllopet och var brudparet någorlunda välbärgat så pågick det i tre till fyra dagar. Tidigare så varade bröllopsfesten en vecka och ibland längre.
Gästabudet tog sin början på lördagen och någon från varje gård av de inbjudna kom då med “förning” eller “brudskål” som bestod av matvaror som ost, smör, fisk, kött och bröd.
Gåvorna lämnas till värden som kallas för “bonde” under honom fanns ett par källaresvänner och tre eller fyra redkärringar.
Bonden, som ofta var en bror eller annan nära släkting till brudgummen hade översikt över det hela. Källaresvännerna hade till uppdrag att ställa fram och bjuda gästerna på dryck som de hämtade från källaren, Redkäringarna tillredde och ställde fram maten.
De som gäster som kom med brudskål erhöll förplägning och de fick även “brudgåvor” av brudparet, dessa kunde vara halsdukar, vantar, hängslen, strumpeband och dyl. När dessa gåvor utdelades så tog man i beaktande storleken på “brudskålen” och vilket släktförhållande den som fick gåvan hade till brudparet.
Under utbytandet av gåvor så hade byns ungdomar rest en eller två höga stänger på gården som kallades majstänger, dessa var utsmyckade med kransar, band och andra saker. Om bröllopet firades en annan månad och stänger restes så kallades de ändå för “majstänger”
Överst på stängerna så hängde det kransar med brudgummen och brudens initialer.
Bröllopskläder
På söndagen så började själva storkalaset och tidigt på morgonen så infann sig brudkläderskan den sk. Brurrösterskan för att klä bruden.
En huvudsak i brudens dräkt var kronan och i de flesta socknar fanns en sådan som var hela socknens gemensamma egendom, då den inte används så förvaras den i kyrkans sakristia.
Många Brudkläderskor hade egna kronor som de hyrde ut om det var så att flera kvinnor skulle stå brud samma dag.
Alla hade dock inte rätt att bära krona och vara så kallad “kronbrud”, hade man tex “legat bort sig” som det beskrevs så fick man det inte.
Kronans stomme skulle vara av stål eller mässingstråd, på denna hängde det förgyllda eller försilvrade runda eller fyrkantiga blad av metall, vilka skulle svänga fram och tillbaka vid varje rörelse av bruden.
Angående brudens klädsel så bör nämnas att klädningen var svart och att silverkedjor, spännen, ringar, broscher mm skulle bäras i riklig mängd. I forna dagar så bar brudarna axelsilver och silverbälte, klädningen var nedtill beprydd med silvergaloner.
Brudgummen var prydd endast med en på rockslaget fäst bukett av naturliga eller konstgjorda blommor.
Så enkel har brudgumsdräkten inte alltid varit, i sin Härjedalsbeskrivning (fr 1733) beskriver Hülphers den så här.
“Vid bröllopsskruden ses något särledes, att brudgummen, som är svartklädd, i kyrkan brukar prästkappa ock en stor halsduk eller krage i form av en utslagen solfjäder av nättelduk, kantad med spets ock beprydd med åtskilliga kulörta bandrosor. Hatten utslagen och överdragen med silverkedjor i rutor ock omgiven med ett brett, fasonerat band, varvid fästas silverpängar, som hänga på sidorne”
Ännu under första hälften av 1800 talet så förekom det att allmogebrudgummar var klädda i prästkappa och prästkrage.
Bröllopsgästerna samlas.
Under tiden som bruden var sysselsatt med sin klädsel så samlades bröllopsgästerna.
De flesta av de unga männen hade kommit ridande och till dem hade det även anslutit sig såna som ej var bjudna till bröllopet men som ända ville hedra brudparet med att, som det kallades rida brudkarl.
Brudkarlarnas hästar var prydda med Fjäderbuskar, tofsar och band. Ju fler brudkarlar som red desto större heder var det för Brudparet.
När alla gäster samlats och erhållit förplägning så färdades man till kyrkan. Först ut var två ridande spelmän som under hela färden spelade låtar, efter dem så red brudkarlarna.
Efter dessa i nämnd ordning kom Först brudparet, Sedan närmsta anhöriga och släktingar, därefter avlägsna släktingar och till sist de övriga gästerna.
Om bröllopsgården ej var för långt bort från prästgården så kom även prästen dit på morgonen och anslöt sig till bröllopsföljet. I bröllopsgården stannade endast den utsedda Bonden, Källaresvännerna och redkäringarna.
Vid ankomsten till kyrkan så bildade Bruriddare häck utanför kyrkdörren medans de övriga gick in, förr var det brukligt att spelemännen stannade innanför dörren och spelade tills dess att alla intagit sina platser, även vid utgången ur kyrkan så spelade de.
i kyrkans främsta bänkrader sattr brudföljet, längst fram på “Karlsidan” satt brudgummen och brudsvännerna, Storbrudkarlarna (Storbrukaran).
På “kvinnfolkssidan” satt bruden och tärnorna, Storbrudpigorna (Strorbrupigan).
Den yngsta Storbrudkarlen letade upp de psalmer som skulle sjungas till brudgummen, samma sak gjorde den yngsta Storbrudpigan för Bruden.
Under en del av vigselakten så användes en Päle (Päll, Brudpäll) en slags baldakin/gardin som av två brudkarlar och två brudpigor hölls utspänd över brudparet.
När vigseln var avklarad och gudstjänsten hade avslutats så gick bröllopsföljet ut ur kyrkan i samma ordning som de kom in.
När de närmade sig bröllopsgården så skyndade sig bruriddarna i förväg dit för att anmäla Brudparets och gästernas snara ankomst samt att fråga om de var välkomna.
När de fick besked så red de fort tillbaka till bröllopsföljet för att framföra den glädjande informationen att de var mycket välkomna.
Vid framkomsten så välkomnades gästerna av den utsedde “bonden” och kälaresvännerna som bjöd männen på brännvin och kvinnorna på vin. Om det skall vara riktigt fint så bjöds gästerna att dricka ur små silvertumlare.
Ute på gården eller i någon stuga, dock inte i mangårdsbyggnaden ställde man två stora och ett mindre bord. På söndagskvällen så fick även andra som inte var inbjudna komma.
De förplägades med en fjärdedels kaka tjockt bröd med pålagt smör samt ett glas brännvin, konjak eller s.k vin (ofta bestående av helt enkelt sirapsfärgat brännvin) och en skorpa. Denna förplägning erhöll de vid ett utav de större borden, Serveringen sköttes av Storbrudkarlarna och Storbrudpigorna. Efter detta så gick de till det mindre bordet för att lämna “Brudkarlsgåvor” utifrån storlek på tillgångar.
Vanligtvis så gav en ogift dräng 1 krona och en piga 50 öre, familjefäder som hade hustru och barn med sig gav mer. Brudkarlsgåvorna medförde rättigheten att stanna och delta på dansen under kvällen.
Under tiden så hade de egentliga bröllopsgästerna satt sig till bords, vid det främsta satt brudparet, prästen och klockaren med sina fruar samt bruden och brudgummens föräldrar och syskon, samt andra nära anförvanter till brudparet.
Över brudparets plats fanns en brudhimmel som var utsmyckad med stjärnor och glitter.
Vid bordet till vänster, från brudparet räknat satt männen och vid bordet till höger satt kvinnorna.
Under första middagen så iakttogs rangordningen mycket noga. Brudparets närmsta släktingar intog hedersplatserna. För övrigt bestämdes ordningen av den förmögenhet och det anseende gästerna hade. Det ansågs dock som bevis på belevenhet att inte vilja ta den plats som man blivit anvisad, utan sätta sig längre ned.
Värden hade skyldighet att truga var och en att inta sin rätta plats. Han hade sålunda ett ganska så stort jobb framför sig innan middagen kunde ta sin början, dock så gick inte hans mödor att jämföra med de som var värdar på bröllop längre tillbaka. Ville man på den tidens bröllop visa, att man kände till vad folkskick fordrade så skulle man gömma sig, det var då den utsedda Bondens plikt att för det första söka reda på den blygsamme gästen, för det andra bokstavligen knuffa in honom och för det tredje äntligen trots alla protester föra honom till den rätta platsen vid bordet.
Det var dock endast under den första middagen som denna rangordning så noggrant följdes.
Vid de följande måltiderna var det inte så noga med var och hur gästerna satt.
När alla hade satt sig till bords så läste prästen eller om inte han var närvarande ett barn en bordsbön och man sjöng en psalm, därefter bars maten in, flaskor, glas och dricksmuggar var redan utplacerade.
Under måltiden så har spelmännen sina platser vid dörren. För varje rätt som bars in så spelade de en låt.
Vid brudparets bord serverades åtskilliga slags finare rätter (ômse slaks krusaræta)
och under middagens fortgång skedde en insamling till socknens fattiga. Hur mycket den uppgick till kungjordes från predikstolen efterföljande söndag. Måltiden avslutades med läsning och sång, Efteråt dracks kaffe i en särskild stuga som kallades kaffestugan.
Bröllopsstugan.
De allra flesta av de äldre mangårdsbyggnaderna i Härjedalen har tre rum, vardagsrummet, en liten kammare och “bort i stuggu” Helgdagsrummet.
Under bröllopet så disponerade de nygifta kammaren, som då kallas brudkammaren. Helgdagsrummet var matsal och på väggarna så hängde det stora målade brudskrifter på vers eller prosa, dessa bars dit och sattes upp under lördagen utan brudparets vetskap.
Oftast så var brudskrifternas innehåll både vackert och välment, men ibland kunde även motsatsen vara fallet.
Tex i Lillhärdal så fick en gång en brudgum som hade ett ovanligt stort huvud en brudskrift där det stod.
“När Kjel Bäck kom te, fanns intet huvud me
Men si far hans visste rå, han tog en kampskalle o spika på”
Det övriga innehållet var i samma stil, författaren var nog ganska så blygsam med att aldrig ge sig till känna.
På kvällen samlades gästerna i Helgdagsstugan för att överlämna sina bröllopsgåvor, bruden och brudgummen intog sina platser och vid samma bord en person som ska uppteckna gåvorna och en som skall lysa gåvorna, dvs ta emot gåvorna, skriva ner dem och omtala dess storlek, var prästen närvarande så var det ofta han som lyste gåvorna, i annat fall så gjorde någon annan aktad person det.
Först gav brudgummen sin brud en så kallad morgongåva, tex halva sitt hemman, ett ur, en summa pengar eller liknande.
Sen var de brudparets föräldrars tur och de gav som oftast pengar eller något annat som en Ko eller häst. Efter dessa så kom de övriga gästerna, släktingarna först och sen de “oskylda” (de som inte räknade skuld eller släktskap). En ensam person gav sällan mindre än 5 kronor.
Bruden och brudgummen var tvungen att skåla med varje givare, dricka behöver de dock inte.
Att lysa gåvorna tog oftast ganska mycket tid i anspråk, kvällen var långt framskriden när de sista gåvorna lämnades. Efter detta så åt man kvällsvard och de äldre gick hem, de yngre däremot stannade till långt in på natten för att dansa.
Måndagens festligheter inleddes med att brudparet tillsammans med spelmännen, storbrudpigorna, storbrudkarlarna, bonden och källaresvännerna gick till de gårdar där bröllpsgästerna fanns med frukost. De unga i alla gårdarna anslöt sig till följet och tillslut så vart skaran ganska så stor.
Spelmännen spelade flitigt på sina fioler både i gårdarna och mellan gårdarna.
Framemot middagstid så anlände gästerna till bröllopsgården, när alla hade samlats så åts det middag. Efter detta så ställde man fram en vagga i miniatyr eller också endast en skål eller tallrik där varje gäst skulle lägga en summa pengar som bidrag till det unga parets blivande barns uppfostran, detta kallas att “ge i vaggan”
Bruden i sin tur var tvingad, om förmögenheten tillät det att lämna gästerna gengånvor som yllestrumpor, vantar, band och dylikt.
Fram till nu så hade de unga makarna mest hållit sig bland ungdomen, men mot slutet av bröllopet så tog de äldre anspråk på dem.
Tisdagen som oftast var sista bröllops dagen så brukade det uppstå en strid, naturligtvis endast på lek mellan de gifta och de ogifta om besittningen av brudparet. Denna avslutades som oftast med att de ogifta stod som vinnare men efter det så började ett vidlyftigt köpslagande om vinsten, detta slutar med att det ogifta säljer sitt segerbyte till de gifta, till vilkas krets makarna från och med köpet anses höra, köpeskillingen som genast erlägges bestod av “Jôsminje” som var dryckesvaror.
Ett annat bruk var att “dansa på stabben”. På tisdagskvällen bars en stor stabbe, avsågad vid rotändan på något tjockt träd in i stugan och på denna dansade därefter ett par i sänder. Bonden bestämde vilka som skulle dansa med varandra och “stabbdansen” gav anledning till en mängd upptåg och spektakel.
Ett annat bortlagt bruk berättar Hülphers om
“utom andre gamla sedvanor, må nämnas Brickarhuvudet, som är en gäst, endast bjuden för att roa sällskapet. Ju vanskapeligare en sådan spökat ut sig och dess fler löjliga upptåg han haft, desto mera har han behagat sällskapet, varföre ock en sådan narr, utom välplägning även fått brudgåvor. I förra tider skall han även följt med brudskaran till kyrkan, men som det under gudstjänsten därav ofta uppkommit förargelse, har slikt oskick blivit hindrat ock denne sed avskaffats”
Under den sista dagen när gästerna åt kvällsvard så inträdde “bonden” iklädd en mycket tarvlig dräkt, tex en avigvänd trasig päls och med en repstump istället för bälte omkring midjan.
På ryggen bar han en slev och ett tomt fat till tecken att han nu var utfattig och inte hade mer att bjuda på. När gästerna har fått denna rätt tydliga vink att ge sig av så åkte de flesta hem.
De närmsta av släktingarna som bodde i andra byar stannar dock kvar till dagen efter.
Om bruden var från en annan socken än brudgummen så åkte de nygifta den följande söndagen till hennes gamla hem och höll där ett “Ättekalas” för dem av hennes släktingar som inte haft tillfälle att vara med på själva bröllopet. Sen får äntligen de unga makarna vara för sig själva.
*Dockorna på bilderna finns att beskåda på “Gammelgården” i Sveg.