i år, 2023 så fyller Sveg 750 år, så även Heriardal. Det skall vi såklart fira!
Man räknar en orts ålder utifrån när den första gången finns i skrift.
Inför detta jubileet så har jag skrivit ihop litegrann om Sveg och Härjedalens äldre historia.
Svegs Socken, Härjedalens folkrikaste och av allt att döma även den äldsta.
1403 så angives Sveg som Socken för första gången i skrift men är med största sannolikhet mycket äldre än så.
Sveg nämns i de äldsta skrifterna som finns gällande detta område och var fordom såsom nu även huvudorten i Härjedalen.
Under medeltiden så var här en tingsplats där lagmanna och bygdeting hölls.
När Gränsförhållandena mellan Norge och Sverige skulle utredas under 1200 talet så hölls här ett stort allting som det vittnas om i ett dokument som man hänför till år 1273.
Dokumentet skall enligt vissa källor ha tillkommit någon gång mellan 1263 och 1283 och därför daterar man det till 1273.
Dokumentet, vars orginal man hittar i den Arne-Magneanska Fornskriftssammlingen som finns bevarad i Köpenhamn består av 6 huvuddelar. Delarna 3-4 utgörs av vittnesmål från detta stora allting i Sveg.
Så här står det i Dokumentet
Detta blev vittnat och besvuret om gräns och råmärke mellan Noregs och Sverges konungars riken i Sveg i Härjedalen på Alltinget.
Vittnen voro: Loden i Alrarkälla, Pall i Löy och Simon i Byn, Erik Lafuorerson, Eyar från Arnaflo och Gudmund Bonde och Sex bönder från Afradalen, Hafuer i Ström.
Loden bonde sade sig minnas att han då gående uppmätte detta råmärke.
I samma dokument kan man läsa Tord I Trosaviks (HedeViken) vittnesmål om att Härjedalen först befolkades av Norske män och att en av männen var Herjulf Hornbrytare som var Kung Halvdan den Svartes märkesman.
Herjulf föll i konungens onåd då han med konungens dryckeshorn slog ihjäl en av konungens närmste män, han slog så hårt så att hornet bröts av (därav namnet Hornbrytaren).
Herjulf tvingades på flykt och flydde till Svearnas konung Anund. Hos honom vart han väl emottagen men tvingades efter en tid åter på flykt när han begick förseelsen att “hava umgänge” med konungens fränka Helga.
Herjulf och Helga flydde då tillsammans till den Norska konungens rike där de nedsatte sig på en plats som senare kom att heta Sliarosvellir.
Härrhuset i Sveg.
För allmäna ärenden så fanns på 1620 talet det så kallade Härrhuset uppfört där lagmännen och sedemera guvenörerna (Landshövdingarna) bodde under sina ämbetsbesök i orten.
Denna byggnad underhölls på bekostnad av hela provinsen.
Byggnaden var tämligen anspråkslös. I en handling så uppgivs den ha varit 15 3/4 alnar lång samt 13 alnar bred med tak av näver och takved.
Väggarna var omålade både utvändigt och invändigt.
I “Storstuggu” stod ett par långbord med tillhörande Wännstolar (Vändstolar), en för varje bord.
Kring väggarna fanns bänkar av syllvirke.
Tre små fönster fanns på östra väggen samt tre stycken på den södra väggen.
Där fanns även ett stort slaglås för dörren.
Den enda egentliga lyxen som fanns verkar ha utgjorts av tre stora tavlor som hängde på väggarna.
På den övre våningen fanns det en nattstuga med två sängar.
Det tillhörande köket var 5 1/2 aln långt och 6 alnar brett, där fanns det också ett litet fönster. Ovanpå fanns en Nattstukammar med ett fönster.
Fönstren tillhörde förmodligen inte byggnaden i dess ursprungliga skick utan hade tillkommit senare.
Först i senare hälften av 1600 talet så verkar de ha kommit i bruk i Härjedalen.
Efter Härjedalens föreningen med Sverige 1645 så stämde guvenören eller landshövdingen “Gemene Almogen af Herredalarne” till allmäna Landsting och landsmöten på denna plats, varvid tingen hölls på gästgivaregården Nilsvallen.
Sannolikt så har Sveg varit första boplatsen i Härjedalen för präst och först erhållit kyrka, den av Ljot Dagsson byggda.
Det vanliga antagandet att första kyrkan blivit uppförd i Lillhärdal som den tidigaste befolkade orten bör av olika skäl kunna uppgivas.
Sveg synes vara det “Herrdals Praestageldh” som avses i Ärkebiskop Olofs i Nidaros skrivelse år 1466 till “bönder oc menige allmoga i Hodal” angående deras begäran om “praestelige Embathe” vid det nybyggda kapellet på sistnämnda platsen. Säkerligen så var det från Sveg som detta Ämbete bereddes dem och varför Övre Hogdal framgent hört till Svegs Pastorat som annex.
I Provinsens äldsta pärmebrev från 1372 sägs också att “Anbiorner Prester i Heireiadal var nera (närvarande) si Sueig och bekräftade den köpslagan som i brevet förmäles.
Prästen Anbiorner var med största sannolikhet hemma i Sveg och uppsöktes där av de köpslående Hogdalsmännen Olof Staksaeng och Asbiorn.
Hade Anbiorn varit boende i Lillhärdal så skulle de säkert ha uppsökt honom där och brevet skulle ha daterats därifrån.
Att kyrka tidigare byggdes i Sveg än i Lillhärdal torde och få anses framgå av att den förra platsen finns omnämnd som ett eget gäll. Redan 1426 omtalas en Härr Jon som “Kirkio herra”
i en berättelse från Ljungdalstrakten så finns stödet att Sveg hade kyrka före Digerdödens dagar.
Hülphers med sin tids bristfälliga kännedom om äldre förhållanden uppger att kyrkan först skall vara uppbyggd under Härr Anunds tid i början av 1500 talet. Utifrån det om tidigare beskrivtis så måste kyrkan ha uppförts flera århundraden tidigare.
Om man utgår från det antagandet som gjorts att “Lioter fyrst ler gera Kirkiu i Heriardall” så kan man då någorlunda tidsbestämma när den första kyrkan byggdes.
Från Herjulf som kan antas ha bosatt sig i Härjedalen vid 840 så räknas enligt Tord i Trosavik femton släktled.
På vart och ett av dessa så kan man räkna en medelålder omkring 30 år, vilket ej kan anses osannolikt under rådande oroliga tider.
Då Ljot var ättling i åttonde ledet så kan man tänka sig att han levde i slutet av det 11:e århundratet och då skulle alltså Härjedalens första kyrka även uppkommit under denna tiden eller inte så långt efter Hälsinglands kristnande genom Stenphi. Förmodligen den samme som sägnernas “Helige Staffan” vilken utförde sitt missionsverk efter mitten av samma århundrade.
Angående det första kyrkobygget så skall detta ha skett under en tid då kristendomen ännu kämpade mot hedendomens makt och de sades att allt som byggdes under dagen revs ned nattetid och man kunde inte utröna vad för slags väsen som låg bakom detta.
Det talades om onda andar som raserade kyrkogrunden och även jättar som slungade stora stenar mot templet.
Platsen för kyrkan skall ha varit på Storön som ligger vackert belägen ute i älven.
Det är tydligt att man valde denna plats, dels för det vackra läget men även för att få “kyrkan mitt i byn” d.v.s i detta fallet mellan de mest betydande nybbyggena Härrö och Byn, nära i grannskapet låg även Alrarkaelldu (Ulvkälla) och inte så långt bort låg Äggen.
Uppgivna så beslutade man att det skulle utses en ny plats för kyrkan inne på fastlandet. Man betslade då en ung fåle som ingen innan hade kört och man spände för ett kördon, på kördonet placerade man en timmerstock och fålen fick gå vart än den ville och där den stannade skulle kyrkan byggas, han stannade på den plats där kyrkan ligger än idag.
Enligt en annan sägen så var det en oxe som spändes för ett kördon där man lagt en sten, oxen stannade där kyrkan nu är byggd.
Mulbandet, en ring av järn och vidjor sägs länge ha förvarats som ett minne av händelsen.
Vid tiden för det första kyrkobygget i Sveg så skall det endast ha varit 16 bönder som deltagit.
I sin beskrivning över landskapet så uppger Hülphers att Hälsingar den 3 juli, 1563 kom och eldhärjade kyrkan, kyrkan skall ha brunnit ned med all sin prydnad och alla inventarier men denna historia saknar grund då det var Åskeld som antände kyrkan.
I Palmsköldska Samlingen finns en anteckning som lyder “Swegs Kyrckia uti Herredahlen år 1563 om sommaren dagen näst efter visitationis Mariae genom ljungeld aff himmelen hasteligen upbränd med all Kyrckioskrud såsom klockor, glaas, böcker, messkläder, kalkar och annat Kyrckionnes tillhörighet, så det stod quart (inget) utan allenast blåtta muren”
Rhyzelius berättar samma sak och tilägger även att sockenmännen klagade i skrift till konung Erik, denna skrift uppger han skall finnas i Riksarkivet.
Ombyggd och flera gånger reparerad lämnade den gamla kyrkan år 1845 rum för den nya och större korskyrkan som färdigbyggdes och invigdes år 1847.
Socknens namn ser man för första gången år 1273 i dokumentet som omtalar det stora alltinget i Sveg, det skrivs då “Sueig”
I Härjedalens äldsta pärmebrev från år 1372 förekommer även denna orts namn skrivet Sweigh. 1403 omnämns Sueig för första gången som socken, vilket ej utesluter att det varit en socken långt innan.
andra namnformer är
Suegh – 1426
Sueigh – 1461
Sveg – 1463
Sueig – 1463
Sweegh – 1532
Swiigh – 1564
Suek – 1573
Swig – 1592
Sueij – 1628
Sueg – 1628
Nanmnet är med största sannolikhet besläktat med isländskans “Suegia” som betyder Böja, Kröka och har föranletts av den starka krökning som älven gör utanför den gamla och än varande kyrkoplatsen.
Hülphers menar att namnet kan härledas till det gamla ordet Sweit som betyder Härad eller Landskap.
Socken har fordom blivit kallad Sweig eller Sweit men varifrån han hämtat den senare namnformen är dock obekant. I äldre dokument har den ej återfunnits.
Under det Dansk-Norska väldet så hörde även Särna med Idre och Hedens byalag under en tid till Svegs Socken, men efter det fredliga erövringståget av kaplanen i Älvdalen, Daniel Buschovius 1644 fråntogs dock området Danskarna och efter Brömsebrofreden så lades det till Dalarna, dit det av naturen hör.
Nybyggarna i Fågelsjö och Tannsjö låg under Mora och Orsa Socknar men hörde till Sveg, blott i kyrkligt avseende under en del av 1700 talet och första hälften av 1800 talet.
Genom det Kongliga Brevet av 13/12 1855 så skedde dock överflyttning till Los Pastorat året efter, Los Pastorat bildades 1845.
Att nämna är också att under Svegs Sockens äldre tid så var socknen ett Kanikegäll under Nidaros (Trondheim) ärkebiskopsstol och hörde så även fram till Skilsmässan med Norge år 1645.
Byarna som avses när man pratar om Svegsbygden är/var Byn, Byheden, Bynoret, Bysiksjön, Byvallen, Duvberg, Glissjöberg, Härrö, Knätten, Mosätt, Nilsvallen, Remmet, Risbrunn, Ulvkälla, Ytterberg, Äggen, Överberg.
Härrö anses vara en av de äldsta byggena i trakten, förmodligen även den äldsta.
Om man ser till de lokala föhållandena på orter där de första nybyggarna i denna del av landskapet enligt traditionen först bosatte sig så bör man kunna ana at det inte dröjde länge innan de sökte sig ut till platser som erbjöd bättre villkor för livsuppehället än den första bosättningsorten Sliarosvellir.
Dessa nybyggare kom, enligt vad sagan berättar som flyktingar och måste så en tid hålla sig undan i den djupa vildmarken, endast över fjällen sökte de förbindelser med “naboar” på andra sidan kölen.
Snart så kände de sig trygga för efterspaningar på annat håll och började då ströva ut för att se sig omkring.
Vad vore då naturligare än att de följde det vattendrag, Härjån som ringlade förbi deras första boplats.
Via denna så kom de ned till Ljusnan med dess gräsrika stränder, fiskrika forsar och lugnvatten samt omgiven av villebrådsfyllda skogsmarker.
Älven själv, med dess fina utsikter i en vid och ljus dalgång och ett klart vatten gav de namnet Ljusnan eller den “Ljusa ån” som en gammal folklig tradition tyder ordet.
De bosättare som kom från det högre belägna stambygget slog sig först ned på Härjåön, som var en holme i Härjån nära dess utlopp i Ljusnan, mitt för denna boplats på den västra stranden började sedan byn (Härrö) byggas och fick sitt namn från denna holme.
Från den nya boningsplatsen vid ljusnan spred sig odlingen till andra platser vid samma älv som Arnaflo, Alrarkaelldu, By mfl.
Odlingen hade sin upprinnelse vid stränderna av Härjån, dels uppe i dalen vid Slyåns utlopp i Härjån och dels dennes utmynning i Ljusnan.
Det bör även samtidigt ha uppstått odlingar i och kring de sjöar, Hån och Orrmosjön som Härjån rinner genom.
När nu bygden växte och ett gemensamt namn för de spridda odlade orterna behövdes så var det naturligt att den egentliga stambygden vid Härjån skulle bli bestämmande för namnsättningen. Namnet Herjardal uppkom därför som en gemensamsbeteckning för de bebyggda orterna i Södra eller Nedre delen av Landskapet och när denna del tidigt blev den mer betydande kom samma beteckning senare att omfatta även den norra eller övre delens bygdelag och Herjardal vart då en benämning på landskapets samtliga bygder och med andra ord ett Landskapsnamn.
Andra namnformer på Härjedalen, samt årtal är
1273 Heriardal
1372 Heireiadal
1426 Haeriadal
1461 Herjedall
1524 Herrdal
1628 Herrdallen
1645 Herredal
1650 Herredalen
1662 Herredalarne
1667 Herrjedalarne
1668 Herjeådalen
1672 Herrjodalen
1675 Häredal
1688 Härrjoådahlerne
1708 Härjoådalarne